Tideräkning

Vår tideräkning

Månkalender

Det naturliga om man vill ange tider är dygn och månvarv. Dessa kan observeras och räknas utan några speciella hjälpmedel. Därför baserades de tidigaste kalendrarna på dessa storheter. Redan ca 4000 fKr användes t.ex. månkalender i Egypten och senare av de gamla sumererna och babylonierna någon gång ca 2100 fKr. Ett månvarv, dvs. tiden mellan två nymånar, är ca 29.5 dagar. Babylonierna räknade därför med månader på 30 dagar. De observerade också att det går ca 12 månader på ett år, vilket gör 360 dagar på ett år (därav indelningen av en cirkel i 360 grader). De observerade också att solen tycks röra sig genom stjärnbilderna på himlen under året (det kan man se strax före soluppgång eller efter solnedgång) och kopplade därför 12 stjärnbilder till årets månader. Dessa stjärnbilder utgör idag zodiaken eller djurkretsen.

Eftersom ett verkligt år, dvs. tiden det tar för jorden att gå runt i sin bana, är ca 365.242199 dygn så märkte man snart att årstiderna försköts. Dessutom kunde man avläsa det verkliga årets längd genom att observera den heliakiska uppgången för en känd stjärna t.ex. Sirius, under två på varandra följande år. Den heliakiska uppgången är då man första gången under året observerar en stjärna strax före solens uppgång. Ett annat sätt att avläsa årets längd, var att mäta tiden mellan två vårdagjämningar. Vårdagjämningen var alltid lätt att konstatera, eftersom det är den dag då natt och dag är lika långa oberoende av var på jorden man befinner sig. Dessutom ändras dagens längd som mest kring dagjämningarna, med ca sex minuter, så det var lätt att exakt ange dagen för vårdagjämningen. Det är t.ex. betydligt svårare att ange dag för vinter eller sommarsolståndet.

Julianska kalendern

Den som först reformerade kalendern och övergav månen till förmån för solen som måttstock var Julius Cesar. År 45 fKr införde han den Julianska kalendern, som alltså säger att året består av 365 dagar, med skottår vart fjärde år då året har 366 dagar. Medelåret blir då 365.25 dygn, vilket innebär att året blir ca 12 minuter längre än det verkliga året. Man släppte då helt kopplingen mellan månader och månens faser och låter istället året ha en fast koppling till solen d.v.s. till årstiderna.

De gamla romarna  började för övrigt året med månaden mars dvs. i anslutning till vårdagjämningen. Mars är uppkallad efter krigsguden eftersom den lyser röd som blod på himlen. April, maj och juni uppkallades efter andra romerska gudar men sedan tog kreativiteten slut och övriga månader kallades vid sin romerska siffra, dvs. quintilis, sextilis, september, oktober, november, december.

I samband med att Cesar reformerade kalendern fick alla månader omväxlande 31 eller 30 dagar utom sista månaden februari där det bara blev 29 dagar, eller 30 vid skottår. Dessutom bestämde Cesar att året skulle börja med månaden januari. När sedan Cesar dog hedrade man honom genom att uppkalla juli efter honom. Men kejsar Augustus ville inte vara sämre utan skulle också ha en månad uppkallad efter sig, vilket blev augusti. Men det gick ju inte att juli då hade 31 dagar men augusti endast 30 dagar, utan då såg man raskt till att även augusti fick 31 dagar. Den extra dagen togs från februari som därför endast har 28 dagar. För övriga månader justerades antalet dagar så att det inte skulle bli tre månader i rad med 31 dagar.

Eftersom året var ca 12 minuter för långt så märkte man efter några århundraden att årstiderna flyttat på sig, ca 4 dagar på 500 år. Det innebar t.ex. att vårdagjämningen inträffade tidigare och tidigare på året.

Gregorianska kalendern

Det skulle dröja till 1582 innan man lyckades enas om en reformerad kalender. Det var den handlingskraftige påven Gregorius XIII som 1582 införde den nya kalendern baserat på Aloysius Lilius bestämning av årets längd till 365.2422 dygn. Man bestämde då att år som var jämna hundratal inte skulle vara skottår, såvida de ej var jämnt delbara med 400. Detta ger ett genomsnittsvärde på året till 365.2425 dygn. Vidare beslöt påven att 10 dagar skulle strykas i ett svep. Detta vållade stor förvirring i de länder som drabbades, vilket var ett tiotal som lydde påvens bulla. Många människor blev bedrövade för de kände sig bestulna på 10 dagar av sitt liv. Inom affärsvärlden blev det bekymmer med lån som förföll för tidigt och ränteberäkningar för en månad som endast innehöll 21 dagar. De flesta länder i Europa dröjde dock med att införa den nya kalendern, Tyskland år 1775, Sverige 1753, Ryssland först 1917. I Kina infördes den inte förrän 1949.

Påsken

Påsken har alltid varit en stötesten för de lärda teologerna. Konstantin den store var den som på kyrkomötet i Nicea år 325 bestämde formeln för när påsken skall inträffa under året, nämligen på första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Denna enkla regel för påsken har dock en besvärande konsekvens. För att kunna förutsäga när påsken infaller under ett antal kommande år så förutsätter det djupa kunskaper om jordens och månens rörelser i förhållande till solen, kunskaper som mänskligheten lyckades erövra först mer än tusen år efter kyrkomötet.

Tideräkningens början

Den som införde vår tideräkning enligt ”anno Domini”, alltså år efter Kristi födelse, var munken Dionysius Exigus någon gång runt 530. Han stödde sig på gamla historieskrivare och räknade ut att Jesus måste ha fötts 531 år tidigare. Detta år kallades år 1 eKr. Föregående år kallades då år 1 fKr. Något ”nollår” infördes ej eftersom nollan inte var uppfunnen på den tiden. Detta innebär att ett sekel bör innefatta åren 1-100 och ett nytt sekel börjar således med året 101 o.s.v. Dock har man enats om att det första seklet endast skall ha 99 år, så att seklen skall räknas från 100 till 199 o.s.v. Vad gäller Jesu födelse så har senare forskning har visat att Jesus föddes under Herodes den store, vilken dog år 4 fKr så Dionysus var nog inte helt exakt i sina beräkningar.

Andra tideräkningar

Judisk kalender

Den judiska kalendern är en typisk månkalender, som alltså kopplar månaderna till månens faser. Man använder sig av 12 månader som omväxlande har 29 och 30 dagar, så att det i genomsnitt blir ca 29.5 dagar i en månad, alltså motsvarande en synodisk månad (tiden mellan två nymånar).

Året börjar med den sjunde månaden som brukar infalla någon gång under september eller oktober. För att undvika att årstiderna förskjuts alltför mycket, så inför man då och då en extra skottmånad. Tideräkningen börjar från jordens skapelse, som enligt judarna inträffade 3761 fKr.

 Kinesisk kalender

Den kinesiska kalendern liknar mycket den judiska, dvs. man har en stark koppling till månens faser. Året har 12 månader och varje månad börjar vid nymåne. På samma sätt som för den judiska kalendern så inför man en skottmånad då och då för att synka kalendern med det verkliga solåret. Året börjar med den andra nymånen efter vintersolståndet.

Varje år ges ett namn efter de 12 djur som följde Buddha då han lämnade jordelivet. Efter 12 år så upprepas samma sekvens igen o.s.v. År 2009 är Oxens år.

Muslimsk kalender

Muslimerna har valt att helt och hållet använda en sann månkalender såsom det stipuleras i Koranen. Det innebär alltså att månaderna är kopplade till den synodiska månaden och har omväxlande 29 och 30 dagar. Året har alltid 12 månader. Någon skottmånad för att synka kalendern med solåret avvisar man bestämt som ett hedniskt påfund. Följden blir att det muslimska året inte har någon koppling till årstiderna, varför nyåret inträffar vid olika tidpunkter från år till år.

Tideräkningen börjar år 622, då Muhammed flydde från Mekka till Medina.